Fornlämningar
En fornlämning eller ett fornminne är en kvarleva efter människors verksamhet under forna tider och som nu ej längre är i bruk. Fornminnen kan uppdelas i de två huvudtyperna fasta fornlämningar (idag det som menas med fornlämning) och lösa fornfynd eller fornsaker. Den förstnämnda avser lämningar som ingår i landskapet såsom gravar, offerplatser, husgrunder, vägbankar, fornborgar och boplatser.
Världens äldsta fornlämningar, som har hittats i Afrika, är stenverktyg från den äldsta delen av paleolitikum. I Sverige regleras skyddet av fornminnen i Kulturmiljölagen, men liknande lagstiftning finns även i många andra länder.
Till fornlämningar räknas i Sverige spår av mänsklig aktivitet som från 1850 eller äldre och varaktigt övergivna. Länsstyrelserna kan besluta om undantag från dessa regler.
I Sverige finns omkring 400 000 fasta fornlämningar dokumenterade i fornminnesregistret, den största delen från den yngre järnåldern i Mälardalen. Uppland står för omkring 145 000, Södermanland för 90 000. Utanför Mälardalen är Västergötland det fornminnesrikaste landskapet.
Exempel på fasta fornlämningar i Sverige är bland annat:
- boplats och offerplats
- grav, som kan uppdelas i ett flertal skilda typer såsom megalitgrav, hällkista, röse, stensättning, gravhög, skeppssättning, domarring, treudd, rest sten.
- hällmålning och hällristning
- runsten, runhäll och bildsten
- fornborg och borgruin
- skärvstenshög
- milsten och väghållningssten
- väg, hålväg, fägata
- lämningar efter arbetsplatser som bruk, gruvor, hyttor med mera