Tennisbanor

Tennisboll.png

Tennis spelas på en rektangulära plana ytor, utomhus på gräs (på engelska "grass court"/ "lawn court"), grus (på engelska "clay court"), cement eller asfalt överdragen med akrylmaterial (på engelska "hard court"), inomhus vanligtvis på samma underlag "hard court" (akrylmaterial) dock numera ofta med sviktskikt av gummi och benämns då "soft court".

Inomhusbanor av filt är nästan lika snabba som gräs och har på de flesta ställen ersatts av hard court. Filtbanor är skonsamma mot kroppen och används därför främst för motionsspel, men filt förekommer fortfarande i ATP-sammanhang, t.ex. turneringen Tournoi de Québec. Även ATP Challenger Tour innehåller ett antal turneringar som spelas på filt.

Banan är 23,77 meter (78 fot) lång och 8,23 meter (27 fot) bred för singelmatcher och 10,97 meter (36 fot) bred för dubbelmatcher. Linjerna som markerar spelytans begränsningar, kallas baslinjer och sidolinjer (två inre sidolinjer för singelspel (singellinjer) och två yttre för dubbelspel (dubbellinjer)). På var och en av de båda baslinjerna finns en mittmarkering. Planhalvan till höger om denna kallas internationellt "Deuce Court" och den till vänster "Advantage Court".

Tvärs över banans mitt är ett nät uppspänt på 1,07 meter höga stolpar. Nätets höjd på centralt på banan är 0,915 meter (3 fot). Nätet delar banan i två halvor som i sin tur är indelade i tre fält som bestäms av servelinjerna tvärs över banan parallellt med nätet på 6,4 meter (21 fot) avstånd från detta och en central längsgående servelinje (kallas numer mittlinje) parallell med sidolinjerna. De två fälten närmast nätet benämns serverutor och det tredje fältet benämns basruta. Området mellan singel- och dubbelsidolinjerna kallas dubbelkorridorer. Serverutorna har samma mått för singel- och dubbelspel.[1]