Zon:Stampens

Stampens
Zon Stampens-01.jpg
Stampens kyrkogård, Göteborg. Foto: Qwicke
Zontyp07.png
Innehåll
SvårighetsgradDifficulty1.png
PlaceringGöteborg, Västra Götaland, Sverige
UnderlagGräs, Grus
Skapad2012-03-19
Stampens på Turfgame.com

Stampens är en turfzon i kommunen Göteborg i regionen Västra Götaland i Sverige och räknas som en helig zon.

Placering[redigera]

I södra delen av Stampens kyrkogård, strax norr om MariakyrkanElfrida Andrées gata, i stadsdelen Stampen, i östra delen av centrala Göteborg.

Vägbeskrivning[redigera]

Det är lätt att promenera eller cykla i området, då det är bra gång och cykelstråk. Buss- och spårvagnshållplats Ullevi norra är belägen ca 100 meter från zonen.

Stampens kyrkogård[redigera]

Stampens kyrkogård, ursprungligen Gamla- eller Allmänna begravningsplatsen, även Svenska kyrkogården, är en kyrkogård i stadsdelen Stampen i centrala Göteborg. Kyrkogårdens areal var 4,662 hektar år 1910.

I maj 1797 bestämdes att en ny kyrkogård för de svenska och tyska församlingarna skulle placeras på fattighusängen i nära anslutning till den gamla fattighuskyrkogården, även kallad S:t Johanni kyrkogård från 1767. Denna kyrkogård inlemmades med Stampens. På andra sidan Fattighusån finns ännu en kyrkogård, den så kallade Garnisonskyrkogården, som inte har använts sedan 1834 då en del av offren för den stora koleraepidemien jordades där.

Det var stadsarkitekten Carl Wilhelm Carlberg som fick uppdraget att planlägga den nya kyrkogården, och i oktober 1797 presenterade han sitt förslag. Kyrkogården skulle enligt planen ha måtten 180x60 meter och ligga cirka 18 meter norr om fattighuskyrkogården. Den skulle på samtliga sidor omges av en hög mur, och tre portar skulle leda in från landsvägen. Portarna hade tidigare stått på Domkyrkoplan, men flyttades 1804 till "Gamla begravningsplatsen" efter att Domkyrkan lagts i ruiner vid stadsbranden 1802. De är ritade i nyantik stil med triangulära gavelfält, krönta av kors. På gavelfälten finns stenplattor med inskriften "memento mori" — tänk på döden. Även muren av huggen ölandssten kommer från Domkyrkoplan. Innanför muren skulle gården på tre sidor omslutas av en hög häck, där det var insatta symmetriskt placerade nischer med vilobänkar. Planen skulle indelas i åtta fält, avdelade genom långa alléer.

Dock först 1804 hade de olika beslutande instanserna lyckats bli eniga om principen att begrava folk utanför staden och att godkänna den Carlbergska planen. Nya kyrkogården, som invigdes 11 maj 1804, upptog endast en del av det planerade området. I stället för mur och häckar hade den endast ett provisoriskt stängsel. Delar av Göteborgs domkyrkas domkyrkomur samt tre järngrindar ropades in på auktion och användes till en ny inhägnad för kyrkogården på Stampen.

År 1814 inhägnades kyrkogården med en mur av holländsk gulsten, 1817 planterades där alléer, 1818 uppfördes det lilla bisättningskapellet i kyrkogårdens mitt, på hösten 1819 blev gravkoret samt artilleristallen klara och först omkring 1820 kan den nya kyrkogården sägas ha varit färdig. Minnesvårdar över landshövdingen greve Axel von Rosen och doktor Pehr Dubb uppfördes 10 september 1852.

De flesta gravar kom till under 1800-talet. Från och med den 26 februari 1886 uppläts inga nya gravar på Stampen sedan Nya begravningsplatsen invigdes 1860. Först på 1960-talet öppnades ett urngravskvarter och i oktober 1980 togs en minneslund i bruk. I den finns som minnesvård ett verk i järnsmide och konstglas av Erik Höglund.

Stampens kyrkogård är begravningsplats för bland andra William Chalmers, Robert Dickson, Per Dubb, Olof Fåhræus, William Gibson, Dick Helander, Harry Hjörne, Sven-Eric Johanson, Johan Albrecht Pripp, Johan Anders Wadman, Olof Wijk den äldre och domprosten Peter Wieselgren. Wieselgren arbetade ihärdigt för att minska husbehovsbränningen och det kan tyckas som en ödets ironi att hans gravvård är granne med Olof Peter Andersons.

Mariakyrkan[redigera]

Mariakyrkan, tidigare Fattighuskyrkan, är en kyrkobyggnad som tillhör Domkyrkoförsamlingen. Den ligger i stadsdelen Stampen i den östra delen av centrala Göteborg.

Kyrkan och den intilliggande Mariagården är församlingshem för Domkyrkoförsamlingen i Göteborg. Åren 1726-1836 hade församlingen namnet Stadens fattighus samt Göteborgs allmänna Arbets- och Correctionsinrättning. Omkring 1825 införlivades annexet Göteborgs spinnhusförsamling och 1836-1885 var namnet Göteborgs fattighusförsamling.

Inne på fattighusets gård låg den gamla Fattighuskyrkan, som hade varit en kölna, vilket var ett torkhus som tidigare använts för maltberedning. År 1767 apterades den till kyrka och försågs med bänkar. Präst i kyrkan var Johan Willin. Henric Schartau gjorde sina enda framträdanden som predikant i Göteborg i denna provisoriska kyrka, innan den revs.

Fattighuskyrkan invigdes andra söndagen i Advent, den 10 december 1815 klockan 10, av kontraktsprosten, magister Johan Ulrik Blomdahl. Fattighuspredikanten, magister Samuel Kamp höll predikan. År 1808 hade Carl Wilhelm Carlberg – som också ritade Domkyrkan i Göteborg – gjort upp ritningar för en ny fattighuskyrka, och stadens invånare samlade ihop 13 333 riksdaler banco för uppförandet. Stadens magistrat och äldste anslog ur Fattighusfonden 2 000 riksdaler, och ett anbud på 16 133 riksdaler antogs. Grunden lades på hösten 1812, och före vintern 1813 var själva kyrkan utom tornet färdig. Den gamla före detta mältstugan eller kölnan revs strax efter. Kyrkan med 650 sittplatser, uppfördes i vitrappad sten, med långskepp och trätorn över västgaveln samt vapenhus på sydfasaden. Koret har en rak avslutning. En grundlig inre omändring skedde 1908 då bland annat elektrisk belysning installerades, och år 1948 genomfördes en omfattande renovering.

Storklockan är från 1771 och lillklockan från 1747, och de följde båda med till den nya kyrkan. På storklockan finns följande vers: "När jag ljuder sägen då: Låtom oss samhälligt gå Till Guds hus och kyrka. Hören aktsamt Herrans ord. Gån med vördnad till hans bord Eder själ till styrka. Soli Deo Gloria In Excelsis. Anno 1771." På den mindre klockan finns endast uppgift om att gjutningsåret var 1747.

Elfrida Andrée[redigera]

Elfrida Andrée, född 19 februari 1841 i Visby stadsförsamling, Gotlands län, död 11 januari 1929 i Göteborg, var en svensk tonsättare, dirigent, Europas första kvinnliga domkyrkoorganist och Sveriges första kvinnliga telegrafist.

Elfrida Andrée benämns ofta som en kvinnlig pionjär. Hon medverkade till två lagändringar som möjliggjorde för kvinnor att inneha organistbefattningar och att arbeta som telegrafister. Andrée anses också vara en banbrytande kompositör och orkesterdirigent som trots motgångar på grund av sitt kön byggde upp en musikalisk verksamhet och repertoar. Hon komponerade ett av sina första verk vid 24 års ålder, en pianokvintett i e-moll, som "placerade henne i den svenska tonsättareliten".

Hon blev 1879 ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien och 1921 invald i Föreningen Svenska Tonsättare. Elfrida Andrées syster Fredrika Stenhammar (tidigare Andrée) och systerdotter Elsa Stenhammar var också framstående musiker.

Närliggande zoner[redigera]

Externa länkar[redigera]