Orust är rikt på [[fornlämningar ]] från exempelvis [https://sv.wikipedia.org/wiki/Sverige_under_neolitikum Neolitikum]. Det finns ett antal fornborgar, gånggrifter, stendösar, samt boplatser, där man funnit delfinben i de utgrävda avfallshögarna. Ett område med en del sådana här fynd är [https://sv.wikipedia.org/wiki/Bratt%C3%A5s_fornl%C3%A4mningsomr%C3%A5de Brattås fornlämningsområde]. Skogen har utnyttjats hårt, och i perioder närmast plundrats. Avverkning till hus och båtvirke har gjort ön närmast skoglös, och med djurbete därtill har återväxten hämmats, och jorderosionen ökat. Det är först under 1900-talet som ön har börjat bli grön igen, mycket tack vare att de gamla näringarna gick tillbaka. Men av samma anledning, och av brist på nya arbetstillfällen, minskade befolkningen betydligt, särskilt i de västliga bygderna. Det var först under 1960-talet som utvecklingen vände, och en folkökning tog fart som pågick under ett par decennier. Numera ligger befolkningssiffrorna ganska stabilt. Det som hände var att fler och fler fick möjlighet att arbetspendla allt längre sträckor. År 1960 öppnades [https://sv.wikipedia.org/wiki/Tj%C3%B6rnbron Tjörnbroförbindelsen] söderöver mot det expansiva industrisamhället [[Stenungsund]] och 1966 invigdes [https://sv.wikipedia.org/wiki/N%C3%B6tesundsbron Nötesundsbron] som gav fast vägförbindelse norrut mot [[Uddevalla]].